Ohlinghome

Det är numera ingen hemlighet, inte heller har det varit det för vår familj och allra närmsta vänner de gågna 10 veckorna. Men på midsommarafton kände vi båda att det kunde vara lite festligt att även våra andra vänner och bekanta fick ta del av vad som är en fantastisk (men även skämmande, psykiskt påfrestande och sjuk) händelse. 

Vi skall helt enkelt "få" en bebis när Sverige är som allra mörkast och gråast. I mitten av november beräknas den lilla saken titta ut (som om det nu var så enkelt som att den bara tittar ut...) 

 

Det var inte helt självklart för mig att berätta för var och varannan människa om vad som komma skall, har verkligen känt att det är min och Nicklas sak att bära på och jag är fortfarnade inte helt bekväm i situationen att prata om det. Kanske låter det konstigt, man borde väl bara vilja skrika ut en sån här sak, men jag har förstått efter mycket läsning i både böcker och på nätet att det är minst lika vanligt att bli överlycklig som att bli lite återhållsam i känslorna. Det är trots allt något som är otroligt svårt att ta in, när man varken känner något, magen inte syns eller de där illamåendesymtomen man hört om aldrig kom. MEN efter att N kom hem från sina sju utlandsveckor, bekräftat att det visst putade lite på magen och vi fått se en frisk liten krabat på ultraljud kändes allt genast mer hanterbart. Det är nu vecka 20, dvs halvvägs och, peppar peppar, så mår jag prima fortfarande. Inga direkta symtom mer än att mina allra midjehögaste jeans fått hängas längst bak i garderoben. 

 

Kanske kommer jag skriva av mig en massa framöver om den här graviditeten, eller så gör jag inte det, får helt enkelt se hur det känns efter att jag publicerat detta inlägg.