Eventuellt lägger jag dagen som varit i kategorin "Cottens sämsta". Han har liksom inte varit nöjd i mer än typ 10min åt gången och knorrat och gnällt vad man än försökt hitta på. Den lilla knorrhanen är också lite förkyld så jag gissar att
det är det som spökar. Man känner sig verkligen villrådig när man inte förstår vad som är fel och minsta lilla motgång (typ napp som åker ut, sol som skiner i ögonen eller leksak man inte når) blir ett "världen har gått under-moment".
Eloge till ensamstående alltså. Det är ju inte hela världen med såna här dagar då och då men man känner ju att det tar på krafterna och psyket att liksom bolla en missnöjd bebis 24/7.
Just nu önskar jag mig sömn i mer än 2h i sträck och en nackmassage. Tack och godnatt!
