Det lilla nattkriget
Inatt hade jag och C en liten brottningsmatch. Han vaknade mitt i natten och gjorde ingen antydan till att verka vara hungrig, dvs skrek eller var ledsen men däremot kändes han orolig i krppen. Jag tror eventuellt att han sov för hans ögonlock var stängda
men samtidigt så rörde han sig något enormt. Armarna fäktade, huvudet vändes från sida till sida och då åkte nappen ur gång på gång. Benen sprattlade så han kanade neråt i nestet och samtidigt gnydde han till och från.
Under en halvtimme drygt låg jag där med statisk arm utsträckt ner i han korg och parerade små bångstyriga armar som drogs mot att peta ut nappen, dra ner filt över huvudet och väcka sig själv. Jag drog upp honom när han gled ner och petade in nappen
varje gång han svängde med huvudet och blev frustrerad över att nappen inte fanns kvar i munnen. Hela tiden i ett halvsovande tillstånd. Tillslut tog jag upp honom för att försöka hålla honom rätt hårt i famenn och kanske få hans lilla kropp att varva
ner men då vaknade han såklart istället så då blev det nattmåltid vilken han sedan somnade till efter en stund. Efter detta fick han ligga kvar i vår säng och jag hamnade nån stans mellan fotända och Nickals mage likt en mumie för att inte råka knuffa
till Cornelis.
Självklart kunde jag tagit upp honom och gett honom mat direkt men då han inte ätit mitt i natten den senaste tiden och inte heller var helt vaken kändes det dumt att liksom väcka honom för mat direkt. Vet inte om det är gaser i magen, att han drömmer
eller bara hans lilla kropp som utvecklas och han inte kan kontrollera helt. När han väl somnade i vår säng sen så sov han dock som en stock så vi kammade hem ett par vettiga sovtimmar i alla fall.
Ikväll skall ajg iväg på en premiärvisning av en dokumentärserie jag jobbade med i våras. Då skall C och N vara ensamma för första gången en kväll. Det har ju verkligen inte varit några problem tidigare när de varit själva dagtid så det skall nog gå bra.
Men denna gång är jag på andra sidan stan och har lite längre väg hem så självklart känns det lite mer nervöst samtidigt som jag vet att killarna klarar sig galant utan mig.
