Tankar om jämställdhet
Internationella kvinnodagen idag. Jag önskar mig inte direkt ett "Grattis på kvinnodagen", det känns förlegat. Däremot är det bra att dagen finns och påminner om kvinnans ställning i samhället idag och framförallt var vi varit men framförallt vart vi
är påväg.
Hur jag lär min son att se på jämställdhet är kanske en av mina viktigaste uppgifter. Det handlar inte om att berätta om jämställdhet som faktaterm utan snarare ge honom en uppväxt där det faller sig naturligt att den enda skillnaden på män och kvinnor
mer eller mindre är vad vi har mellan benen.
Hur vi väljer att tilltala, uppmuntra, berömma, kommentera och klä Cornelis, OCH varandra, är av stor vikt. Det gäller även de som uppfostrar döttrar.
Jag vill att Cornelis skall se på färg som något härligt, något som är fint och där man får välja och vraka precis den färg man själv tycker är fin, inte för att en viss färg förväntas väljas då den skulle vara mer passande för honom för
att han är pojke. Något de flesta klädbutiker fortfarande verkar tycka. MOSSIGT!
Jag vill lära Cornelias att se på sin kropp, på min kropp på andras kroppar som något fantastiskt. Som något starkt, som kan skapa liv, bära plankor, hoppa grodhopp upp för en backe och göra bomben med från en brygga ner i en sjö så att
det stänker milsvida. Att en kropp sen skulle vara vacker, fin eller bildskön, ja det kommer ju typ på sjuttioelfte platsen.
Jag vill visa Cornelis att både hans mamma och pappa lagar mat, städar, kör bil, betalar räkningar, är hemma med honom när han är sjuk och att om det sen är så att någon gör något oftare än någon annan så handlar det om att man
isf tycker att det är roligare än den andra.
Jag skall ge Cornelis möjlighen att leka med olika leksaker som är spännande och underhållande, inte bara servera sånt som de förutbestämda leksakshyllorna "för pojkar" erbjuder. Om han vill pärla pärlhalsband, bygga bilbanor, möblera
ett dockhus eller rita dinosaurier och färglägga dem lila, ja då skall han få göra det. Han skall få spela hur mycket fotboll han vill, OM han vill, han skall även få hjula sig svettig på gymnastik eller rykta hästar till förbannelse OM det är det
han vill. Jag hoppas också att han känner att han kan leka med både flickor och pojkar. Själv hade jag inte en endaste killkompis under skolåren, knasigt.
Jag kommer att uppmuntra Cornelis till att våga visa känslor, att få honom att förstå att det är okej att tycka, känna och uttrycka alla olika typer av känslor och åsikter. Han kommer, säkert omedvetet många gånger, att få höra hur tuff,
stark, cool och modig han är på saker. Kanske inte lika ofta få höra hur snäll, hjälpsam och duktig han är på att stoppa om sina gosedjur. Det är lika viktigt att berömma och uppmuntra även hans mjukare och sociala sidor som de fysiska och extroverta.
Jag önskar att om 20 år, den 8 mars, få frågan av Cornelis varför vi har en dag i kalendern som heter "internationella kvinnodagen" och att dess betydelse då, inte är samma som den en gång varit. Att jämställdhet då är något som inte går
att ifrågasätta utan bara finns där som den självklarhet det borde vara.
