Till C, 108 dagar gammal.

Cornelis. Innan du kom var jag rädd för hur jag skulle känna för dig. Jag var rädd för att inte tycka om det nya livet och för att att inget nånsin skulle bli sig likt igen. 
Men jag känner saker för dig, KÄRLEK, och inget KOMMER nånsin bli sig likt igen. Men det är okej. 
 
Nu är jag istället rädd för att du inte skulle finnas här att tycka om, rädd för att livet skulle bli som innan igen. Jag kan gå förbi dig när du sover i din korg på dagen och liksom stanna till och stirra på dig tills jag ser att din lilla bröstkorg rör sig. Jag kan vakna mitt i natten och famlar runt i mörkret med min hand för att trycka dig lite i handflatan för att få en raktion. (Väldigt egoistiskt då du sover gott men en annan kan ju inte somna om förrens man känner den där lilla handen som kramar tillbaka runt ens finger). Idag blir du 108 dagar, ja jag räknar, och jag gör fortfarande de där små kontrollerna nån gång varje dag/natt. 
Lilla lilla bebis, lilla älskade blöjslukande plutt. Du får mig att vilja vara det bästa jag kan. 
 
En dag skall jag visa dig bilder på dig själv när du var så här liten. När din mun gapade stort som en fågelunge efter mat när du skrattade. När hela ditt ansikte förvreds från skeptism till lycka när du fick sjunka ner i badvattnet. När din lilla pyjamasinbakde kropp formade sig till en vrängd ostbåge när du sträckte på dig. Just nu får jag uppleva detta på första parkett och du kommer säkert inte alls förstå fascinationen den dag jag visar dig bilderna.
Men du skall veta att du är det finaste som finns. Din skalliga avskalade fläck på bakhuvudet är det finaste som finns, dina rödlätta långa ögonfransar är det finaste jag sett och dina små ljud som du börjat forma är de finaste jag har hört.
Lilla Cornelis, du är mitt allt och jag är din för evigt. 
 

1 Maria:

skriven

Kommentera här: