När han vinkar så smälter jag
Denna lilla rackare. Plötsligt så står han bredvid mig när jag skall gå till jobbet, tittar när jag tar på mig jackan och mössan och så börjar han vinka frenetiskt med båda händerna. Hejdå säger vi och så springer han i hundraåttio in till Nicklas. Jag
smälter, blir en stor blöt pöl utanför dörren. För några veckor sedan kunde han börja gråta hysteriskt när man gick, vem som än gick, ut genom dörren men nu har han liksom förstått att jag kommer tillbaka känns det som. Även om det är minst två
månader kvar till C skall börja på förskolan så börjar det kännas lite läskigt redan nu. Fy fan alltså att lämna honom på en plats så många timmar utan att ha koll på honom. Tänk om ingen tar upp honom i famnen när han är ledse eller om ingen vill
leka med honom. Fattar självklart att det är fantastiska människor som kommer jobba på förskolan men ÄNDÅ, läskigt. Fick veta igår att har man otur så får man veta fem dagar innan var han skall gå och när han får börja, inte direkt så att man kan
mentalt förbereda sig då heller.
Jaja, inte något att oroa sig för redan nu, tror och hoppas att han kommer älska att vara på "föris".