Teamwork

(null)
Det här med att vara ett team i relationen känns om nu sen bebis ännu viktigare än innna. Jag är så stolt över mig och Nicklas som de senaste veckorna verkligen fått ge och ta. Det är inte enkelt alla gånger och man får ibland bita sig i läppen för att inte snäsa av någon ogenomtänkt kommentar till den andra som rör oväsentliga saker som "men nu får du faktiskt tömma diskmaskinen, jag har fixat här hemma HELA dagen", "jo fast jag har har JOBBAT hela dagen". Det skulle lätt kunna bli dålig stämning när båda är trötta men jag tycker verkligen att vi har lyckats väldigt bra hittils. Vi är också båda två väldigt medvetna om att det inte går att vara ego i den här situationen vi är i just nu. Ett exempel är tex när Nickals en kväll för några veckor sedan kom hem från jobbet och direkt ställde sig och gjorde mat. Han var trött men fixade ändå käk till oss båda. Jag satt med C och väntade mer eller mindre bara på att Nicklas skulle ta över honom, byta blöjan etc så jag kunde få lite andpaus efter hela dagens bebisansvar. Nicklas i sin tur ville bara sjunka ner i soffan framför tv:n.
Just den här gången insåg vi båda hur den andra kände och vi kunde prata om det, att just nu skulle vi kunna bli irriterade på varandra MEN insåg hur dumt det skulle vara för det handlar inte om att ingen vill vara med C utan bara att båda är trötta och skulle vilja göra just ingenting. Allt handlar om kommunikation, att se den andra och hjälpas åt.
 
Nu har Nicklas åkt igen för det andra utlansjobbet på två veckor. Det innebär många dagar för mig ensam med C. Orättvist kanske att han får åka iväg, sova på hotell och ha egentid. Eller otroligt jobbigt för honom som känner skuld över att inte vara hemma. Nej så skall vi inte ha det. Det är inte synd om mig som får vara kvar hemma, och det är inte synd om Nicklas som måste åka iväg. Det är livet och det måste levas på det sätt som passar oss bäst. När Nickals precis skulle åka, och jag stod med en smågnällig C på höften, så sa han att "när jag kommer hem så är det jag som tar helansvaret för Cornelis". Jag älskar honom för det, att han säger så. Men jag känner att det behöver han inte alls göra. VI gör ju detta TILLSAMMANS. Man skall inte behöva räkna dagar som man tar hand eller inte tar hand om sitt barn. Tack vare att N nu jobbar väldigt mycket och är borta är ju det som gör att vi kunnat vara hemma båda två typ heltid under Cornelis första fyra månader. 
När jag också här om dagen sms:ade Nicklas om att jag hade lite ångest inför sommaren där jag skall ta mig an en större tjänst än jag tidigare haft så svarade han bra. "Det kommer gå bra, det skall vi se till!". Det skall VI se till. VI!
Teamwork, teamwork, teamwork. 


Kommentera här: