Ohlinghome

Om två veckor är Skillingarydslivet slut. Jag längtar så mycket hem nu. Får en klump i magen av att tänka på att vi skall iväg snart igen så försöker att blunda för det just nu och bara fokusera på de fyra veckor vi får landa i Stockholm. Jag längtar efter mina vänner, efter att få ha folk runt mig som jag kan prata om allt med och efter att vakna i egen säng. Trots fantastiska kollegor och rätt många sådana också här under sommaren så känner jag mig till stor del rätt ensam. Många beslut som skall tas, många bränder att släcka och många idéer att kriga för. Oftast saker som går andra obemärkt förbi för sålänge det blir bra och rätt så märks det inte, däremot om det kommer minsta flis i brädan så hugger det till. Men någon skall ha den rollen också och det är väl i grunden tjusningen med att arbeta i projekt, att man inte behöver göra samma sak hela tiden utan då och då så får man möjlighet att göra något annat. Som i höst, när vi åker till Mexico och jobbar i 12v. Det blir nog bra det också. När vi väl kommit dit och hösten är som mörkast i Sverige.