Han

 
Under tre veckor till är jag, Nicklas och närmsta familjen den enda trygghet han känner till. När dessa tre veckor är slut så är han någon annans ansvar stora delar av dagen. Är redan avundsjuk på dem som nu kommer ta över första parkett och få se Cornelis måla kottar för första gången, se honom vandra runt i för stora regnkläder på gården, ha honom i knät under sångstunden för att han inte skall stå och slå på gitarren och vara den som tar upp honom från dagsvilan när han är som mest gosig på hela dagen.
Men jag är också väldigt redo att ge honom lekkamrater, nya upplevelser och fler förutsättningar att utvecklas. Jag tror att han behöver förskolan nu. Vår lägenhet är för liten för en överfysisk härjare och min och Nicklas pedagogiska kunskap är inte tillräcklig för att utmana honom mycket mer och vårt tålamod är för den delen inte längre i stånd med att uppmuntra honom till att äta med sked på egen hand, eller låta honom en hundraelfte gång testa om bläckpennorna funkar att trycka in i datorns laddhål.

Men jag kommer undra vad han gör, hur han har det och om han är glad från det att han lämnas till hämtas. 
Skönt att det bara är tre månader nu till en början och att vi sen kommer ha många månader tillsammans igen där vi trots jobb ändå kommer ha honom nära. (null)
Foton: Axel

Kommentera här: