13 november 2017, Min förlossningsberättelse

OBS, långt inlägg.

Fredagen den 13:e november "otursdagen", årsdagen av min farmors bortgång, årsdagen av terrordåden i Paris och Martin Timells födelsedag… Ett rätt kasst datum kan man väl ändå säga, fram till klockan 19.37, 2017-11-13, DÅ blev fredagen den 13:e november den vackraste av årets alla dagar.

Att min son kommer till mig samma datum som min farmor som var min bästa vän gick bort känns fint i hjärtat och på något sätt känns det som att det var exakt så det skulle bli.
__________________________________________________________________________________________________

Hur började då den här förlossningen? Ja det undrar jag också faktiskt. Kanske började den redan på natten mot fredagen 10/11 då jag hade lite känningar i ryggen som sedan avtog, kanske började den senare under helgen utan att jag märkte något eller så började den helt sonika runt 12-tiden på måndagen då jag började känna en molande och tryckande känsla i ryggen som inte avtog.

Känslan i ryggen gjorde inte ont men jag förstod att detta nog var starten. Jag tänkte dock att det nog är först om något/några dygn som vi kan ställa in oss på att först åka till BB. Nicklas gick ut för att springa och under den knappa timme han var borta började jag klocka mina värkar. Dock var jag fortfarande osäker på om det var värkar… När Nicklas kommer hem så visar jag honom värktimern som ändå indikerar på att värkarna är ganska täta, eller ja de kommer med ungefär 3-4 minuters mellanrum men gör fortfarande inte så himla ont så vi chillar ner oss i soffan, jag kollar lite Svt-play och Nicklas värmer på lite mat.

Vid 15-tiden väljer jag att ringa in till SÖS för att kolla läget och höra vad de tycker. Jag får rätt tydliga instruktioner om att det nog inte är dags än men att det låter som att förlossningen startat. De rekommenderar mig att köra på hemma ett tag till, sen om det är en eller sju timmar det kan hon i telefonen inte svara på men ber oss ringa tillbaka senare. Och som den novis på området man är så tackar jag och lägger på luren och ställer in mig på att köra på där hemma.

Värkarna blir nu mer intensiva när de kommer men fortsätter komma med ungefär 3-4 minuters mellanrum. Jag får börja andas mig igenom värkarna och Nicklas är ett superbra stöd och påminner mig om det vi lärt oss på kursen "föda utan rädsla". Vissa värkar tar jag mot soffan, vissa genom att hänga på Nicklas. Jag minns att jag säger till Nicklas att "om dessa värkar redan nu gör så här ont, undra hur fan då de "riktiga" värkarna känns sen när det är dags att börja öppna sig".

Efter ännu en timme, dvs runt 16-tiden ringer vi SÖS igen, denna gången får Nicklas ringa för jag håller på att ta mig genom en värk, hon i andra änden ber oss vänta lite medan hon fyller i en journal (Tror detta är ett knep för att kontrollera hur vi låter i bakgrunden)… Väl tillbaka så kan jag via högtalartelefon prata och jag förklarar att värkarna nu känns en del men att jag ju kan prat mellan dem. Hon i andra änden säger denna gång att hon tror att jag klarar lite till hemma, att jag kan testa att ta ett bad. Okej säger jag ännu en gång och lyssnar på den som vet bäst. Vi lägger på och jag och Nicklas tar oss till badrummet och badkaret. Nicklas sitter bredvid, sätter igång musik och stöttar med vatten och hålla handen. Visst att värmen är behaglig och jag lyckas ta några värkar där i karet men till sist så är det ohållbart. Går liksom inte att ligga ner i ett hårt badkar och liksom spjärna emot när en värk kommer. Jag måste upp, upp upp snabbt känner jag. 

Vi tar oss in till sovrummet, jag ställer mig blöt och jäklig mot sängen och nu ber jag Nicklas ringa igen för det gör så jäkla ont att jag inte vet vart jag skall ta vägen när värkarna kommer. Nu är klockan runt 17.00, dvs fem timmar efter att det började göra ont i ryggen. Denna gång meddelar hon i andra ändan att de kommer bli fulla, många är på väg in, så hon måste "kolla med en kollega" hur de skall göra med oss. När hon ber oss dröja så håller jag inte inne på känslorna utan tar en värk högt och ljudligt, jag tror även det kommer tårar nu, rätt snabbt kommer hon i andra ändan tillbaka och säger att vi får komma in. TACK!

Nu följer ett par hetsiga minutrar. Jag har fult fokus på att få på mig ett par byxor och tröja. Nicklas springer runt och samlar ihop alla våra saker, ringer taxi och släcker lampor. Precis innan vi skall ut genom dörren får jag en så kraftig värka att jag måste sätta mig på golvet och då känner jag att det kommer något, jag tror att det är vattnet som går men det är "bara" en liten blödning. Jäklar, nu måste vi fan in känner jag. Det är nog först nu som jag på riktigt börjar bli lite nervös för nu börjar även jag inse att det kanske ändå inte är så långt kvar som jag tidigare tänkt. Nicklas har huvudet med sig och haffar en handduk i farten som vi tar med ut till taxin. Stackars gulliga taxichaffis som sen i rusningen får köra in till SÖS med rödlysen som inte fungerar. Under färden in tar jag några värkar och Nicklas ringer till våra föräldrar och meddelar att det är på G.

Väl inne på SÖS så känns det som mil att vandra genom korridorer, upp i en hiss och nya korridorer. Jag blir irriterad på ett par som går före oss som inte alls verkar ha några problem med att ta sig fram och hinner tänka att dem minsann fick komma in men mig var de nära att inte släppa in. Hoppades där i ett svagt syniskt ögonblick att dem där framme får åka hem igen…

Klockan är nu 17.45 och vi får direkt komma in på ett rum. När sköterskan undrar om jag vill gissa hur mycket jag är öppen så vill jag bara att hon skall säga att det är 3-4cm iaf så att jag skall få stanna och inte åka hem. När hon istället säger att jag minsann är öppen 10cm, "du har skött hela öppningsskedet själv hemma" så vet jag inte om jag skall skratta eller gråta. Det betyder, gissar jag, att jag hade fått stanna om jag kommit in för några timmar sedan och då kunnat få smärtlindring i form av ryggmärgsbedövning, något som nu inte blev aktuellt.

Istället är det bara att gilla läget och liksom ta det som erbjuds vilket är lustgas i stora lass. Jag blir rädd för att lustgasen skall vara äcklig (som att det skulle vara ett problem i sammanhangen) och ber Nicklas testa först "så att den inte smakar illa". En läkare kommer sen in då lillens hjärtljud är svåra att "få tag på", den där grejen runt magen som läser av hjärtljudet glider hela tiden ner och de sätter istället en skalpelektrod på hans huvud, även den lossnar dock så det blir lite roddigt där ett tag innan de får bukt på det hela och kan konstatera att hjärtljuden är där och låter bra.
På knä lutandes över ryggstödet på sängen hamnar jag större delar av den följande timmen. Jag blir allt mer och mer slut i ländryggen och tillslut vill jag bara lägga mig ner och ge upp. Jag erbjuds då kvaddlar som jag också känner mig skeptisk till men Nicklas är bra där och får mig att ta emot det som nu erbjuds och jag går med på att få de där satans brännande "getingsticken" i ryggen i samband med en värk. Jag kan inte säga om det blev bättre efter detta men Nicklas hävdar att jag slappnade av något så jag låter så vara sagt och är tacksam över att jag tog de där sticken.

19.10, dvs 1,5h efter att vi klev in genom dörren på SÖS, så är det dags att börja krysta. Ner på en pall på golvet, lustgasen som min främsta livvakt och Nicklas bakom. Här vet jag knappt vad jag gör utan låter bara den där enorma "kraften" som jag lärt mig se det som istället för värkar göra sitt jobb medan jag skriker och har mig om vart annat. Efter 20 minuter på pallen vill sköterskan att jag skall upp till sängen igen för bebisen vill ut och jag orkar inte trycka på mer i sittande position. Här vill jag bara skjuta någon, hur skall jag kunna ta mig upp till sängen NU??? Det går såklart även fast jag inte vet hur det går till. Krysta nu utan lustgas hör jag sköterskan säga och jag blir sur på Nicklas som tar den ifrån mig! Sju minuter efter att jag kom upp i sängen senar är han ute, 19.37. Den finaste lilla skrutt jag nånsin skådat.

Och klyschigt sagt men, smärtan, frustrationen, oron, rädslan, bristen på bedövning och de ouppätna chokladkakorna i väskan var fan värt det!

För dig ska jag, göra det tusen gånger om, som Daniel Adams Ray hade sagt.

(null) 
(null)
(null)
 
 
 
 

Tre dagar hemma

Vi lever. Sover inte mycket. Blir bankrutta på blöjkonsumtion. Blir livrädda om han ligger still längre än tre sekunder utan att röra sig. Gråter över att han är sååå söt, kan man va så söt? Njuter och är rätt så jäkla lyckliga. Tänkte författa något längre om dagen han kom men det får bli när tid ges!
(null)
Just det. Rött kött och rödvin, har jag sagt att jag saknat det? Och att det nog var den godaste måltid jag ätit i torsdags när vi kom hem från BB. (null)
(null)


Han!

Han är här. Namnlös, rödblond, med världens minsta underläpp och perfekt. Fort ville han ut när det väl begav sig så allt känns fortfarande lite som en dimma när jag tänker på måndagen den 13 november. Tar nu tillvara på tiden (vilken lyx vi har inom svensk sjukvård) här på BB-hotellet och planerar hemfärd imorgon. (null)
(null)      
(null)
(null)