Cornelis två månader

Cornelis har nu passerat två månader. Han har gått från nyföding till bebis och det känns plötsligt som att han inte är lika skör och bräcklig som han var för ett par veckor sedan. Det är fortfarande väldigt konstigt att han är här och att han alltid skall vara det osv. Men det finns något mer självklart med det hela nu mot hur det kändes precis i början. När jag tittar på C så känns det verkligen som att det var just han som skulle bli till, att han är våran och jag kan på något sätt se mig själv i honom när jag tittar in i hans ögon. Låter kanske lite flummigt men så är det. Kansle är det för att han är lik mig som bebis, jag vet inte, men han är liksom en bit av mig och det känns. Samma sak när Cornelis och Nicklas är tillsamamns, man ser att de hör ihop. Fint är det.
 
Hur är han då över lag? Jo han fortsätter att göra vardagen lättlevd för sina föräldrar, finner sig i det mesta liksom. Jag försöker ursäkta mig gentemot andra för att han är så lugn med diverse "det vänder nog snart", "peppar peppar imorgon är han nog tvärtom", "detta får vi nog igen i sinom tid" och det är möjligt att så blir fallet, kanske redan imorgon MEN jag är innerligt tacksam för att denna tid ändå har fått vara så här. Jag vet att det inte är så för alla så TACKSAMHET är ordet. 

Självklart skriker även Cornelis när han inte är nöjd och det där skriket som förra månaden tycktes vara rätt gällt är det nu ännu mer tryck i. Han går ofta från noll till hundra, det är som att han står ut med rätt mycket men när det väl kommer över honom att han är hungrig eller trött ja då jäklar hörs det, då är han helt plötsligt jättehungrig, eller jättetrött typ. Vi har, tror vi, utkristalliserat några olika läten från honom som vi kan härleda till olika saker, hunger och trötthetsskrik låter liksom inte på samma sätt och om man i rätt tid hinner förstå vilket av det som gäller så kan man minimera den värsta skrikatacken i tid. 
 
Mat och sovklocka är inget vi går efter än, vi låter honom sova och äta som han behagar och sett från förra månaden så äter han inte fullt lika ofta och är pigg längre perioder på dagen. Vi fortsätter att testa flaskan ibland och har sett till att ha med oss en flaska med utpumpad mjölk till varje längre bilfärd vi gjort (blev ändå ett par stycken under julhelgen). Nätterna verkar han äntligen ha förstått är till för att sova djupare på också och två gånger har han lyckats chilla drygt fyra hela timmar utan matbehov. Kan vi öka dessa tillfällen till ytterligare ett par nästa månad så har jag inga som helst problem med att mata honom mitt i natten.
 
Nya saker som skett är tex att han nånstans strax innan jul började le på riktigt. Det började med små leenden mot oss och har sedan bara blivit fler och fler och nu ler han mot olika personer och även om man håller upp vissa saker som fångar hans blick. Blicken är för övrigt mycket mera med och följer och han kan ligga länge och titta på saker. Förutom att hans skrik är högre och gällare nu så "pratar" han lite också, dvs jollrar fram små läten på ett helt annat sätt. Det är inte supermycket men man märker att han försöker. I slutet på denna period har han också upptäckt sina händer och han suger och tuggar på dem mest hela tiden för att att utforska, händerna föredras framför nappen dagtid numera. 
 
Det jobbigaste som skett är hans förkylning som han drog på sig efter nyårsafton. Nässpray, snorsug och lite extra vakenperioder på natten då han rosslade och fick sova på våra bröst var det som gällde. Tack och lov fick han aldrig feber utan det var endast en klassisk vinterförkylning men jag hoppas det dröjer länge innan det händer igen för det var nog så hjärtskärande.
 
Ja det var väl det man kan säga om denna andra månad, vuxit har han så klart också gjort och de första pyjamasarna har nu fått rensas bort från garderoben, men så har han också gått upp ca 1,6kg sen födsel.
 
Tre saker Cornelis på rikitgt verkar tycka om:
1. Att bada. Han skrattar så han kiknar typ.
2. Att få sin blöja bytt, alternativt att få vädra stjärten. Ler i nio fall av tio när han kommer upp på skötbordet.
3. Sin pappas fejs. Det finns ingen som får honom att le så snabbt som Nicklas.
 
 
 

Männen i mitt liv

(null)
Första familjefotot på The Lindén Öhlings. Mamma, pappa, barn... Hur coolt?! Hur sjukt?! Man kan ju bli lycklig för mindre! Tittar på N och tänker att jag aldrig hade kunnat önska mig en bättre man, bästa vän eller pappa till Cornelis. Sen tittar jag på C och tänker att jag inte kunnat önska mig ett finare barn. Nog för att jag gillar paket, överraskningar och därmed julklappar så är det ju, hur klyschigt det än må låta, oväsentligt i jämförelse med gåvan i att ha fått dessa killar i mitt liv.
(null)
Även de fyra generationerna förevigades på foto under julafton. Ännu två män, pappa och farfar, som jag är tacksam över att både jag och C får ha i våra liv.
(null)



Status

(null)
Hej och hå vad det går! 1 december idag och adventshelg på ingång. Tänk att lillfisen varit ute i friheten i 18 dagar nu. Fattar inte att samma antal dagar inte gick såhär fort även innan förlossningen...

Status på vår trio just nu skulle jag ändå säga är rätt harmonisk. Jag och N har verkligen hittat bra sätt att komplettera varandra. Ibland känns det till och med som att N skulle kunna rodda hela bebiscirkusen på egen hand och att jag bara är nån mattant som kommer när plikten kallar. Just nu är jag så tacksam över vårt frilansliv som gör det möjligt för både mig och N att vara med Cornelis så här mycket nu i början. Hade varit så tråkigt om Nicklas sedan i måndags varit tvungen att vara borta hela dagarna! Nog för att det kommer komma stunder framöver då vårt sätt att leva kommer försvåra saker men då får vi lösa det DÅ.

På nätterna nu så sover jag typ 2-3h i stöten och sen vankas en liten mat/blöj/vakenstund innan nästa sovstund. Hittills har detta räckt för att jag ändå skall va hyfsat pigg på dagarna. Nicklas tar även han blöjbyten så då kan jag ligga kvar i sängen efter amningen vilket också underlättar.
Sen att C typ skrikit i 5min som längst i sträck känns också otroligt jäkla lyxigt men jag försöker att inte vänja mig vid den tanken då jag också fattar att det kan slå om på två röda. Men so far, so good. 
Tror det kan bli en hyfsat fungerande liten familj av oss också!