För två år sedan...

...gjorde vi inte mycket annat än att ligga i soffan, med bebis på magen och äta lussebullar. Det är nog min finaste tid i livet. Det fanns så mycket att känna, så mycket att betrakta och så mycket som man kunde släppa för att det ändå inte spelade någon roll. 
Min målbild under förlossningen var att köpa julgran med babisen i vagnen och sen klä granen under otroligt mys. Det var en smärre kamp att få hem granen och inte det minsta njutbart, men granen blev den finaste jag sett och när den var klädd så var det bara som att tid och rum stod stilla just där och då. 
Julen kändes verkligen så lång 2016. Så mjuk och fridfull. När jag tittar på bilder därifrån så könner jag verkligen att dem speglar så det var och kändes. Det är ju annars inte så sällsynt att skenet bedrar på foton nuförtiden. 
Jag har säkert förträngt mycket av det som var orosfyllt, skrämmande och jobbigt med att ha en liten 7-veckorsbebis att åka runt med i juletider. Men såhär två år senare så minns jag det bara som en tid som ligger som bomull runt hjärtat. 
I år blir nog julen lite mer utmanande med jetlag, en tvååring som pratar om allt och ingenting likt en LP-spelare som hakat upp sig och ett hem som mer kommer likna en tvättstuga än ett välpyntat julhem. 
Eller så blir det exakt lika jobbigt som 2016 men när jag 2021 tänker tillbaka så minns jag bara det härliga ändå. Tur ändå, att man är så lättlurad. 





Kommentera här: