Det är lite gropig väg nu.
Den här tiden, jag blir inte klok på den. Trots att den varit avsevärt mycket lugnare och "obetydlig" än vad en vanlig vår tenderar att bli så är jag typ mer stressad än nånsin. Skypemöten, telefonsamtal, ett ständigt plingande i mobilen av mail och meddelanden som gör att jag fått ont i tummen och konstiga sittställningar i soffan framför datorn gör att jag känner mig som en trasselsudd.
Utan att gå in på detaljer arbetsmässigt så är det inte en helt gropfri cykelväg mot målet så att säga.
Lägg till husköp, lägenhetstömning, ett barn som skriker vid VARJE blöjbyte, VARJE påklädnad, VARJE tandborstning, VARJE gång vi inte kan gå till "tooor paaaark" efter förskolan och VARJE gång vi ens närmar oss vårt hem "neeeeej, inte huuuuus". Uppfostran, den senaste månaden har det slagit mig att det är nu det börjar på allvar, det är nu man börjar forma den här lilla (redan) övercurlade ungen och vikten av att sätta gränser har aldrig varit tydligare. Men jag orkar inte, inte altid, och det är just det där "inte alltid" som ställer till det. Och då har vi ETT barn. Just nu är respekten 100% högre för Nicklas än vad den är för mig, kanske för att jag också varit den som haft mer tid med Cornelis under våren och då även den som tillslut ger nappen trots att det inte är läggdags, för att jag inte ALLTID orkar ta fighten. Som med allt annat hopaps jag på "en fas", att det kanske förändras när det är jag som inte är hemma lika mycket i sommar.
Utan att gå in på detaljer arbetsmässigt så är det inte en helt gropfri cykelväg mot målet så att säga.
Lägg till husköp, lägenhetstömning, ett barn som skriker vid VARJE blöjbyte, VARJE påklädnad, VARJE tandborstning, VARJE gång vi inte kan gå till "tooor paaaark" efter förskolan och VARJE gång vi ens närmar oss vårt hem "neeeeej, inte huuuuus". Uppfostran, den senaste månaden har det slagit mig att det är nu det börjar på allvar, det är nu man börjar forma den här lilla (redan) övercurlade ungen och vikten av att sätta gränser har aldrig varit tydligare. Men jag orkar inte, inte altid, och det är just det där "inte alltid" som ställer till det. Och då har vi ETT barn. Just nu är respekten 100% högre för Nicklas än vad den är för mig, kanske för att jag också varit den som haft mer tid med Cornelis under våren och då även den som tillslut ger nappen trots att det inte är läggdags, för att jag inte ALLTID orkar ta fighten. Som med allt annat hopaps jag på "en fas", att det kanske förändras när det är jag som inte är hemma lika mycket i sommar.
Mellan hägg och syren, mellan trots och bråk, så är det dock ljusglimtar. Som att vi flera helger i rad haft det rätt lugnt och skönt. Kunnat landa och vila ut och även hittat på lite vanliga helgaktiviteter. (Och då menar jag inte när vi i lördags hetsåkte i regnet till Fjärilshuset och kom fram med insiktetn att de stängde om 30 minuter och vänligt fick vänd hem. Ja efter att Cornelis fått leka i 15 minuter i shoppen då... vi hade ju lovat utflykt).
Utan snarare som i söndags när vi spelade fotbollsgolf och hade picknick medan Cornelis sov i vagnen efter att ha varit ovanligt medgörlig större delen av dagen. Det är väl dem stunderna man får leva för. Just nu.
Alla blev inte fördelaktigt gynnande av sista bilden, MEN det var trevligt så det får va.
